|
|
|
|
Mina älskade mustanger.
Att ha husdjur i familjen skapar en härlig atmosfär. De finns där i både mot och medgång. Barnen lär sig tidigt att ta ansvar för sina familjemedlemmar som husdjuren är. Oavsett om det är julaftonsmorgon och 30 grader kallt så måste man upp och ut till sina vänner. En slädtur en vinterkväll med fullmåne och bjällerklang är nog bland det bästa som en svensk vinter kan erbjuda för både folk och fä. Att sova i nyskördat hö intill mustangerna som frustar i sommarnatten att ta en ridtur en vårmorgon när flyttfåglarna precis anlänt. Mustanger gnäggar lika varje morgon man kommer stapplande trött och less. Att få smeka mulen på ett alldelens nyfött föl. Allt detta gör det verkligen värt det verkligt svåra. För när man har husdjur har man ansvar för den där dagen det är dags att ta adjö. Ångesten för att ta det där beslutet, att nu är det dags att låta dem gå vidare som är det verkligt jobbiga. Inte skötsel och motion, utan den där dagen som är det enda vi vet säkert skall komma. Att låta dem få sluta medans det finns värdighet kvar och utan panik. Kanske är man blödig men mina mustanger är mina vänner i både vått och torrt. Det är därför man gråter i hjärtat den där dagen gnäggningen inte kommer som vanligt när man öppnar stalldörren. Någonting är fel, men vad? Den stora mustangen är inte längre glad och den där dagen som är ofrånkomlig är väldigt nära.
|
| |